Vem är jag?

Om jag skulle hålla ett föredrag om mig själv skulle det ungefär låta så här : Hej! Jag heter Catharina och jag är mamma, en väldigt ensam och orolig mamma, till en självskadare. Det är inget jag önskar någon. De senaste ca 6 åren har varit jättetuffa. Och den närmaste framtiden kommer säkert att vara det också.

Än idag tror jag att det känns skämmigt för många i min sitts att prata om sånt här. Men jag har slutat att skämmas.

Jag kommer ihåg hur det var i början. Man såg blickarna folk gav när de såg min dotters armar. Jag skämdes och undrade hur de tänkte. Tyckte de synd om min dotter och mig? Eller äcklades de och tänkte vad är det för en mammasom tillåter sånt? Folk dömer så lätt. Och inte var det lättare när de såg hur hon var klädd. Svart, svart och svart. Det är typiskt för dessa ungdomar, att skära sig och måla och klä sig i svart, säger många. Men ack så fel de kan ha. Så tänkte jag kanske också innan, men idag vet jag att under klädseln och sminket döljer sig en kanske ledsen och vilsen men jättetrevlig person. Hur jag vet? Jo...jag har mött så många av dessa både i det verkliga livet och på nätet.

När man ser bakåt så undrar jag hur jag har orkat. Det har många också frågat mig men "jag vet inte" brukar jag svara. För jag vet faktiskt inte hur jag orkade och orkar. Det enda svar jag kan ge är att, jag inte kan svika min dotter. Jag måste orka och finnas för henne för att hon ska kunna gå framåt och hitta tillbaka till livet och glädjen. För en gång var hon en glad och sprallig liten flicka, min lilla ängel. Jag vet att hon finns nånstans långt borta, för emellanåt ser jag henne om så bara för ett ögonblick, så ser jag henne.

Vart har du tagit vägen

Min lilla glada flicka

Med glittrande ögon

Och glada skratt

Jag ser bara allvarlig blick

Och svartmålade ögon

Har livet spelat dig ett spratt

Vart har gnistan tagit vägen

Du säger Demonerna har tagit över

Önskar jag kunde hjälpa dig

Så allt det onda går över

Tro mig när jag säger att

Jag försöker att förstå

Men ändå tänker jag ofta

Hur kunde det bli så

Ärriga armar
Ledsna ögon
Vad har du gjort min vän

Vart har du tagit vägen

Min lilla glada flicka

Snälla kom snart hem igen

2005-08-18

Min första blogg

"Mami jag tycker att du ska börja blogga. Det kanske hjälper dig. Att få ur dig en massa tankar. Jag kan hjälpa dig att skapa en blogg" . Det var min dotter som tyckte att jag skulle börja blogga. Hon själv har bloggat sn länge och jag är så avundsjuk på henne och alla andra som håller på. Hur gör de och hur får de orden att flyta?

Tanken att blogga har faktiskt slagit mig flera gånger men det har liksom aldrig blivit av. Äh ... jag tar det i morgon eller jag gör det sen har jag sagt alltför ofta. Sen har det ändå aldrig blivit av. Inte förrän min dotter sa till mig för ca en vecka sen . Ja... det kanske inte är nån dum idé. Vår familj och jag har gått igenom så mycket de senaste åren. Jag bär på så mycket inom mig. Kanske kan det hjälpa mig eller någon annan. Älskade dotter, du kanske har rätt. Jag ska nog börja blogga.