Vem är jag?
Om jag skulle hålla ett föredrag om mig själv skulle det ungefär låta så här : Hej! Jag heter Catharina och jag är mamma, en väldigt ensam och orolig mamma, till en självskadare. Det är inget jag önskar någon. De senaste ca 6 åren har varit jättetuffa. Och den närmaste framtiden kommer säkert att vara det också.
Än idag tror jag att det känns skämmigt för många i min sitts att prata om sånt här. Men jag har slutat att skämmas.
Jag kommer ihåg hur det var i början. Man såg blickarna folk gav när de såg min dotters armar. Jag skämdes och undrade hur de tänkte. Tyckte de synd om min dotter och mig? Eller äcklades de och tänkte vad är det för en mammasom tillåter sånt? Folk dömer så lätt. Och inte var det lättare när de såg hur hon var klädd. Svart, svart och svart. Det är typiskt för dessa ungdomar, att skära sig och måla och klä sig i svart, säger många. Men ack så fel de kan ha. Så tänkte jag kanske också innan, men idag vet jag att under klädseln och sminket döljer sig en kanske ledsen och vilsen men jättetrevlig person. Hur jag vet? Jo...jag har mött så många av dessa både i det verkliga livet och på nätet.
När man ser bakåt så undrar jag hur jag har orkat. Det har många också frågat mig men "jag vet inte" brukar jag svara. För jag vet faktiskt inte hur jag orkade och orkar. Det enda svar jag kan ge är att, jag inte kan svika min dotter. Jag måste orka och finnas för henne för att hon ska kunna gå framåt och hitta tillbaka till livet och glädjen. För en gång var hon en glad och sprallig liten flicka, min lilla ängel. Jag vet att hon finns nånstans långt borta, för emellanåt ser jag henne om så bara för ett ögonblick, så ser jag henne.
Vart har du tagit vägen
Än idag tror jag att det känns skämmigt för många i min sitts att prata om sånt här. Men jag har slutat att skämmas.
Jag kommer ihåg hur det var i början. Man såg blickarna folk gav när de såg min dotters armar. Jag skämdes och undrade hur de tänkte. Tyckte de synd om min dotter och mig? Eller äcklades de och tänkte vad är det för en mammasom tillåter sånt? Folk dömer så lätt. Och inte var det lättare när de såg hur hon var klädd. Svart, svart och svart. Det är typiskt för dessa ungdomar, att skära sig och måla och klä sig i svart, säger många. Men ack så fel de kan ha. Så tänkte jag kanske också innan, men idag vet jag att under klädseln och sminket döljer sig en kanske ledsen och vilsen men jättetrevlig person. Hur jag vet? Jo...jag har mött så många av dessa både i det verkliga livet och på nätet.
När man ser bakåt så undrar jag hur jag har orkat. Det har många också frågat mig men "jag vet inte" brukar jag svara. För jag vet faktiskt inte hur jag orkade och orkar. Det enda svar jag kan ge är att, jag inte kan svika min dotter. Jag måste orka och finnas för henne för att hon ska kunna gå framåt och hitta tillbaka till livet och glädjen. För en gång var hon en glad och sprallig liten flicka, min lilla ängel. Jag vet att hon finns nånstans långt borta, för emellanåt ser jag henne om så bara för ett ögonblick, så ser jag henne.
Vart har du tagit vägen
Min lilla glada flicka
Med glittrande ögon
Och glada skratt
Jag ser bara allvarlig blick
Och svartmålade ögon
Har livet spelat dig ett spratt
Vart har gnistan tagit vägen
Du säger Demonerna har tagit över
Önskar jag kunde hjälpa dig
Så allt det onda går över
Tro mig när jag säger att
Jag försöker att förstå
Men ändå tänker jag ofta
Hur kunde det bli så
Ärriga armar
Ledsna ögon
Vad har du gjort min vän
Ledsna ögon
Vad har du gjort min vän
Vart har du tagit vägen
Min lilla glada flicka
Snälla kom snart hem igen
2005-08-18

0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida