Jag är så trött på ...

Hur kommer det sig att det är helt okey för vissa att åka iväg på semester då under året, det aldrig ifrågatsätts när och varför de är sjuka, medan vi andra måste hela hela tiden förklara oss (känns det som i alla fall) när det gäller dessa saker?
Så har det känts för mig på jobbet under den sista tiden. Ta tex. en sån sak som att vara ledig nån eller några dagar på lovet med barnen. Ville vara ledig på måndag och fredag, men gud va det ifrågasattes. "Du har ju varit sjuk en del" och "jag blir ju ensam" osv. fick man höra. Men hallå, att vara sjuk är väl ingen frivillig ledighet och dessutom förlorar man en hel del pengar. Och har jag inte rätt att vara hemma när jag eller barnen är sjuka? Inte ens när min dotter mådde som sämst (under alla de åren ) var jag sjukskriven länge. På höjden 5 veckor och det också på nåder kändes det som , för det var min dotter läkare som till slut fick sjukskriva mig när jag inte orkade mer. Husläkaren tyckte att jag kunde ta antidepressiva tabletter och jobba som vanligt.
Jag jobbar heltid och kan tyvärr inte (av olika orsaker) gå ner i arbetstid, har inte åkt iväg på semester som vissa (i en eller flera veckor) och för den delen ingen som ifrågasätter de. Går inte hem före halvfem eller senare för det mesta. De själva går hem tidigt varje måndag och fredag. Jobbar inte heltid. Men inte ens ynka två dagar kan folk unna en. Visst jag fick vara hemma men hur kul känns det när allting ifrågasätts hela tiden.
Samma sak hände ofta när jag var tvungen till att vara hemma med sonen som mådde dåligt när han började i ny klass och hans bästa kompis flyttade. Har folk glömt hur det är att ha barn? När man försöker berätta och förklara hur jobbigt man har det så märker man att de ändå inte förstår för de har aldrig haft/har det så. Och har det hur bra som helst.
Kanske är jag för känslig men är så trött på att känna så här.