Vart tar tiden vägen?

Så har ännu en vecka gått. Och här sitter man ensam en fredagskväll och undrar vad man egentligen gjort. Det känns som om tiden går bara snabbare och snabbare för varje dag och jag bara blir äldre och äldre. Ibland önskar jag att man kunde stanna tiden och bara stoppa den om så bara för en liten stund och kunna njuta av de små guldstunderna lite längre.

Jag är så trött på ...

Hur kommer det sig att det är helt okey för vissa att åka iväg på semester då under året, det aldrig ifrågatsätts när och varför de är sjuka, medan vi andra måste hela hela tiden förklara oss (känns det som i alla fall) när det gäller dessa saker?
Så har det känts för mig på jobbet under den sista tiden. Ta tex. en sån sak som att vara ledig nån eller några dagar på lovet med barnen. Ville vara ledig på måndag och fredag, men gud va det ifrågasattes. "Du har ju varit sjuk en del" och "jag blir ju ensam" osv. fick man höra. Men hallå, att vara sjuk är väl ingen frivillig ledighet och dessutom förlorar man en hel del pengar. Och har jag inte rätt att vara hemma när jag eller barnen är sjuka? Inte ens när min dotter mådde som sämst (under alla de åren ) var jag sjukskriven länge. På höjden 5 veckor och det också på nåder kändes det som , för det var min dotter läkare som till slut fick sjukskriva mig när jag inte orkade mer. Husläkaren tyckte att jag kunde ta antidepressiva tabletter och jobba som vanligt.
Jag jobbar heltid och kan tyvärr inte (av olika orsaker) gå ner i arbetstid, har inte åkt iväg på semester som vissa (i en eller flera veckor) och för den delen ingen som ifrågasätter de. Går inte hem före halvfem eller senare för det mesta. De själva går hem tidigt varje måndag och fredag. Jobbar inte heltid. Men inte ens ynka två dagar kan folk unna en. Visst jag fick vara hemma men hur kul känns det när allting ifrågasätts hela tiden.
Samma sak hände ofta när jag var tvungen till att vara hemma med sonen som mådde dåligt när han började i ny klass och hans bästa kompis flyttade. Har folk glömt hur det är att ha barn? När man försöker berätta och förklara hur jobbigt man har det så märker man att de ändå inte förstår för de har aldrig haft/har det så. Och har det hur bra som helst.
Kanske är jag för känslig men är så trött på att känna så här.

"Gud har en plan" - men har han det verkligen?

Jag hör ofta på tvn att"Gud har en plan även om allting känns jättedåligt ". Att det finns nån mening med allt som händer oss. Inte för att jag är religiös för det är jag inte precis, fastän jag är katolik. Och säkert en dålig sådan för jag går aldrig i kyrkan och brytit säkert mot många regler, men jag kan inte låta bli att tänka. Vad finns det för mening med att min pappa dog i cancer när han bara var 59 år?Varför ska min dotter må dåligt? Varför ska just vår familj ha det så här?Vad är guds plan för min dotter och vad är hans plan för mig och mina nära och kära? Det sägs att, när man har det som värst så ber man till gud även om man inte är troende. Kanske ligger det nåt i, för jag har själv gjort det då och då när min dotter mådde som sämst. Men den jag pratar med eller till är min döda pappa. Kalla mig löjlig eller naiv men jag tror på livet efter döden. Jag tror att min pappa vakar över oss och skyddar oss, speciellt mina barn som var hans ögonsten. Men jag önskar att han hade nån vägledning eller nåt som visar mig hur jag ska göra eller att han kunde bara säga att allting blir bättre och att min dotter blir frisk. Att det kommer gå bra för mina barn och att livet blir lättare. Jag hoppas på ett svar varje gång jag pratar med honom men har inte fått några ännu. Eller kanske är det jag som inte ser ...

Tankar idag

Jag borde blogga oftare. Ja...jag borde det. Jag borde börja scrappa, jag borde läsa mera, ha mer tid för mig själv.... Ja, jag borde göra en massa saker, men jag kommer aldrig till skott. Vissa dagar har jag en sån energi en timme eller två och då tänker jag att nu... nu ska jag göra det och det och det, men sen händer inget. På något sätt försvinner lusten och energin tar slut och sen har kvällen gått och jag sitter där och tänker på hur mycket jag hade kunnat göra.
Scrappa ... det är nåt jag har tänkt att göra sen länge. Jag ser så många fina saker folk har gjort. I tidningar, på nätet eller på nån sån där demonstration de har ibland på nån bokhandel eller så. Men jag vet inte varför jag inte kommer igång.
När jag väl har lite tid för mig själv så blir jag nästan handlingsförlamad. Jag vill hinna med så mycket och göra så mycket men det bara faller. Jag kanske ska göra en sån där lista "saker jag vill göra innan jag dör". En sån lista som de hade i filmen "The bucket list".
Jag är en rastlös själ nuförtiden. Det känns som om jag söker efter nånting eller att nåt fattas men jag vet bara inte vad.

Vem är jag?

Om jag skulle hålla ett föredrag om mig själv skulle det ungefär låta så här : Hej! Jag heter Catharina och jag är mamma, en väldigt ensam och orolig mamma, till en självskadare. Det är inget jag önskar någon. De senaste ca 6 åren har varit jättetuffa. Och den närmaste framtiden kommer säkert att vara det också.

Än idag tror jag att det känns skämmigt för många i min sitts att prata om sånt här. Men jag har slutat att skämmas.

Jag kommer ihåg hur det var i början. Man såg blickarna folk gav när de såg min dotters armar. Jag skämdes och undrade hur de tänkte. Tyckte de synd om min dotter och mig? Eller äcklades de och tänkte vad är det för en mammasom tillåter sånt? Folk dömer så lätt. Och inte var det lättare när de såg hur hon var klädd. Svart, svart och svart. Det är typiskt för dessa ungdomar, att skära sig och måla och klä sig i svart, säger många. Men ack så fel de kan ha. Så tänkte jag kanske också innan, men idag vet jag att under klädseln och sminket döljer sig en kanske ledsen och vilsen men jättetrevlig person. Hur jag vet? Jo...jag har mött så många av dessa både i det verkliga livet och på nätet.

När man ser bakåt så undrar jag hur jag har orkat. Det har många också frågat mig men "jag vet inte" brukar jag svara. För jag vet faktiskt inte hur jag orkade och orkar. Det enda svar jag kan ge är att, jag inte kan svika min dotter. Jag måste orka och finnas för henne för att hon ska kunna gå framåt och hitta tillbaka till livet och glädjen. För en gång var hon en glad och sprallig liten flicka, min lilla ängel. Jag vet att hon finns nånstans långt borta, för emellanåt ser jag henne om så bara för ett ögonblick, så ser jag henne.

Vart har du tagit vägen

Min lilla glada flicka

Med glittrande ögon

Och glada skratt

Jag ser bara allvarlig blick

Och svartmålade ögon

Har livet spelat dig ett spratt

Vart har gnistan tagit vägen

Du säger Demonerna har tagit över

Önskar jag kunde hjälpa dig

Så allt det onda går över

Tro mig när jag säger att

Jag försöker att förstå

Men ändå tänker jag ofta

Hur kunde det bli så

Ärriga armar
Ledsna ögon
Vad har du gjort min vän

Vart har du tagit vägen

Min lilla glada flicka

Snälla kom snart hem igen

2005-08-18

Min första blogg

"Mami jag tycker att du ska börja blogga. Det kanske hjälper dig. Att få ur dig en massa tankar. Jag kan hjälpa dig att skapa en blogg" . Det var min dotter som tyckte att jag skulle börja blogga. Hon själv har bloggat sn länge och jag är så avundsjuk på henne och alla andra som håller på. Hur gör de och hur får de orden att flyta?

Tanken att blogga har faktiskt slagit mig flera gånger men det har liksom aldrig blivit av. Äh ... jag tar det i morgon eller jag gör det sen har jag sagt alltför ofta. Sen har det ändå aldrig blivit av. Inte förrän min dotter sa till mig för ca en vecka sen . Ja... det kanske inte är nån dum idé. Vår familj och jag har gått igenom så mycket de senaste åren. Jag bär på så mycket inom mig. Kanske kan det hjälpa mig eller någon annan. Älskade dotter, du kanske har rätt. Jag ska nog börja blogga.